Min reflektion av 2013.
Alla måste någon gång ha svåra år enbart för att kunna se antingen vilka bra år du har haft eller kunna se fram emot något "bättre" år. 2013 var ett av de åren som har varit de tuffaste för mig, men jag ser det enbart som en tävling, hur mycket jag egentligen orkar och ett slag i min mage på hur jag har kunnat påstå att jag är en svag människa. Tack vare Jeff har jag äntligen insett att jag faktiskt kan ta emot en massa konflikter, svek och hat utan att gå ner mig helt.
Detta året, även mitt ända år som 17 åring har faktiskt varit ett av det bästa samtidigt ett av det värsta året jag har gått igenom i mitt lilla liv. Jag antar att jag har upplevt saker som inte många 17 åringar i Sverige får uppleva. Allt mellan kärlek (som är en stor del i ditt liv när du är 17), skola/framgång, familjerelationer och vänskap. Jag har funderat hela denna dagen och igår kväll hur det är jag vill kunna fomulera detta till er, så ni lätt kan förstå och söka upp känslor som kanske till och med ni känner igen er av.
Inte enbart mitt liv och syn på det har förändrats detta året utan även jag som människa. Nu tror ni att ni förstår vad jag menar och att vart ändå människa säger så var nyår, men det är annorlunda det jag menar. Jag menar i detta fall hur jag vart som människa och hur jag som person byggde upp hur jag ville ha det och hur min framtid skulle vara. Jag hade sedan långt tillbaka målat upp en rätt klar bild om hur jag ville ha det och redan under 2012 blev en liten del av den sann. Dels att jag började gymnasiumet, ekonomi, som jag ville. Till och med känner att detta är min linje och att jag helt enkelt har valt rätt linje. Men även kärleken jag hade målat upp blev sann. Jag fick han jag väntat på i 3-4 hela år på och drömt om att få. 3-4 år för en tonåring är rätt mycket, därför vill jag betona att det var en väldigt stor del av mig som blev hel. Dock under 2013 som jag har nämt tidigare och som jag vart inne på var att jag som person ändrades, det var ju inte alls det jag ville ha som framtid, just nu. Jag ville bli stor, jag vill bli ihåg kommen när jag dör en vacker dag, inte bara av de jag format eller levt med. Utan andra folk. Just därför skriver jag detta till Er, jag vill att ni ska förstå denna känslan och att jag verkligen inte vill känna att jag bara levt i onödan, som man faktiskt kan känna ibland!
Detta året har gett mig all glädje jag någonsin har kunnat drömma om, jag har kunnat byta skola och verkligen påverkat min framtid då jag bytte från Malmö Thyrén till Trelleborg Söderslätt. Jag valde min kärlek före min framgång vilket jag smått har ångrat med tanke på att den skolan skulle passat mig bättre rent tekniskt, DOCK vill jag påpeka att utan denna offring hade jag aldrig någonsin träffat de personer som står mig nära idag. Att kunna få komma in i en helt ny klass, med andra männsiskor som jag trivs så himla bra med och att jag får den möjligheten att uppleva studenten, 18 års åldern, "körkorts-tiden" med dom. Helt magiskt.
Även det att jag äntligen har kommit min familj nämre och att vi har en mycket bra sammanhållning i familjen som vi tyvärr harr saknat lite, tänker inte gå in i detalj med det i och med det är faktiskt mycket känsligt.
Angånde de tragiska och det som har stärkt mig mest faktiskt är kärleken, av alla saker så är det tyvärr den som sårar en. Giftemål och förlovning har flugit förbi mig och nu står jag här själv, det är blandande käsnlor, det är inte många som förstår den känslan särskilt inte den intensiva saknaden och hatet som uppkommer när det gäller giftemål. Kyrkligt, borligt och inför Gud. Allt på en gång.